patriciafrisk

Amen oj.. nu är jag här igen & bara känner att jag måste skriva av mig lite.. Det ni alla kanske inte vet är att jag fick min diagnos för adhd för ungefär 1 1/2 år sedan hos min psykolog jag gick till då.. Att få den diagnosen var som en sten som släppte från mitt bröst men ändå som ett slag i ansiktet.. Ja nu förstod jag ju varför jag hade mina humör svängningar,  varför jag inte har kunnat koncentrera mig i skolan på det som inte varit roligt eller intressant för mig, varför jag blivit så uttråkad när något som varit lätt eller roligt blivit svårt eller tråkigt.. Men, det stora men som man alltid använder.. skulle nu alla se mig som en känslomässig förstörd människa resten av livet? Skulle jag aldrig bli av med dessa jobbiga känslor, spöken & ångesten jag haft sen 5 - 6 års ålder? Skulle vuxna människor i min omgivning aldrig förstå att jag inte alltid har menat illa när jag har fått mina utbrott på dom? Skulle dom aldrig förstå att jag inte har menat illa när jag inte låtit dom bestämma över mig? Skulle jag aldrig få visa alla människor som passerat i mitt att jag är inte den som dom har tyckt varit jobbig, otrevlig eller frånvarande? Jag visste bara inte själv vad jag var eller skulle bli. Mina spöken pratar med mig väldigt ofta, dom svävar runt i mitt huvud när det blir för mycket för mig i en situation, när det blir organiserat,  när det inte blir som mina spöken har planerat i mitt huvud. 

Det som människor inte förstår är att jag med adhd är en väldigt god hjärtat människa innerst inne bakom alla dessa spöken & murar. Jag är även väldigt osäker när det kommer till att låta människor komma nära inpå mig & mina känslor, jag tror ofta att folk är sura på mig, att jag gör fel, att folk inte tycker om mig.. och allt detta tror jag om människor som är mig nära.. jag har svårt att lita på människor när det kommer till den känslomässiga nivån. Jag säger även alltid det första som kommer upp i mitt huvud i den situationen jag hamnar i & det kan ställa till problem många gånger men även vara en bra egenskap. Alla egenskaper jag har genom min diagnos kan vara både bra & dåliga. Ibland vill jag absolut bara vara av med den för att kunna få känna hur det känns att leva utan, jag har alltid tyckt jag varit annorlunda än vad andra i min omgivning,  alltid varit mer högljud, alltid varit mer i centrum, aldrig velat låta någon bestämma & alltid vetat bäst själv. Jag är glad att jag har fått reda på nu varför jag alltid fått höra detta om mig själv & varför jag själv kännt detta inom mig. 

Jag är inte adhd men adhd är en del av mig, mitt mående & mitt beteende. .  

 

ALL KÄRLEK ♡♡