patriciafrisk

Det är så jobbigt att se sin pappa bara försvinna, se han bli sämre & sämre.. Man är helt maktlös, kan inte hjälpa, kan inte fixa honom, kan inte ge honom sitt eget liv istället.. Det är tugnt, tugnt att veta att det snart är över, att man snart står där utan sin pappa.. Han som alltid stått vid min sida, han som alltid har hjälpt mig genom allt & det är jag honom evigt tacksam över..

Hans mående går upp & ner som i en berg-och dalbana, ena dagen är han relativt pigg & glad, andra dagen så kan han knappt prata, han vet EXAKT vad han vill eller ska säga men han får bara inte ut orden & det gör ont i hela kroppen, att veta att min pappa är klar i huvudet, smart, intelligent men inte kan prata för att just det centrat i hjärnan inte vill kommunicera.. Idag var jag & lillebror & hälsade på en liten stund, han låg där i sängen när vi kom in & tittade på oss på bara det dära sättet som han kan & jag såg så glad han blev att vi kom.

Vi satt där en stund & pratade & bara mös, så som vi alltid gjort. Även fast han inte kan sitta upp i en stol eller i en soffa så ligger han ändå där i sängen & det känns som att allt var som förr på något konstigt vis.

Jag tycker så synd om min pappa, att han ska behöva lida så mycket som han gör. När allt detta är över så kommer det göra så fruktansvärt ont men samtidigt en lätnad för jag vet att min pappa slipper lida längre för min pappa är den bästa pappa i hela världen & förtjänar inte detta! <3

Kram på er!