Igår fyllde min pappa 50-år & den fick vi fira på sjukhuset, på palliativa avdelningen i trelleborg..
Vi har aldrig riktigt firats pappas födelsedag men vi har alltid ätit något & jag har alltid köpt något med kärlek till honom. Igår fick han en tavla som jag målat till honom, en nalle björn & ett fint kort, så det sitter nu fint uppe i hans rum på avdelningen.
Igår kunde pappa prata relativt bra, men ibland svårt att hitta visa ord men det som är skönt är att han fortfarande har sitt glada humör kvar så gått det går.
Det är lite tungt att behöva gå & hälsa på sin pappa där för man vill ju egentligen ha honom hemma, hemma så man kan prata när det behövs, kramas när det behövs, bråka när det behövs, skratta när det behövs... Jag vill bara att min pappa ska vara frisk, frisk som han var innan..
Jag hatar att denna sjukdomen finns, att det är så så jävla liten men kan förstöra för så många människor. Det gör så ont i mig att veta att det snart är slut, ont att höra sin egen pappa säga dom orden, att se sin lillebror lida, att se min faster lida, att se mina far föräldrar lida & att se min pojkvän lida.. Det är inte rättvist!!!
Ska gå & hälsa på pappa ikväll tänkte jag, hoppas då att han är lite piggare så han slipper må dåligt sista tiden iaf.
Det är så jobbigt att se sin pappa bara försvinna, se han bli sämre & sämre.. Man är helt maktlös, kan inte hjälpa, kan inte fixa honom, kan inte ge honom sitt eget liv istället.. Det är tugnt, tugnt att veta att det snart är över, att man snart står där utan sin pappa.. Han som alltid stått vid min sida, han som alltid har hjälpt mig genom allt & det är jag honom evigt tacksam över..
Hans mående går upp & ner som i en berg-och dalbana, ena dagen är han relativt pigg & glad, andra dagen så kan han knappt prata, han vet EXAKT vad han vill eller ska säga men han får bara inte ut orden & det gör ont i hela kroppen, att veta att min pappa är klar i huvudet, smart, intelligent men inte kan prata för att just det centrat i hjärnan inte vill kommunicera.. Idag var jag & lillebror & hälsade på en liten stund, han låg där i sängen när vi kom in & tittade på oss på bara det dära sättet som han kan & jag såg så glad han blev att vi kom.
Vi satt där en stund & pratade & bara mös, så som vi alltid gjort. Även fast han inte kan sitta upp i en stol eller i en soffa så ligger han ändå där i sängen & det känns som att allt var som förr på något konstigt vis.
Jag tycker så synd om min pappa, att han ska behöva lida så mycket som han gör. När allt detta är över så kommer det göra så fruktansvärt ont men samtidigt en lätnad för jag vet att min pappa slipper lida längre för min pappa är den bästa pappa i hela världen & förtjänar inte detta! <3
Jag tänkte skriva lite här på bloggen om hur jag har det i mitt liv, hur det är att inte ha någon mamma i sitt liv samtidigt som man har en pappa som ligger inför döden. Det är väldigt krävande att vara i den situationen och samtidigt vara en bra dotter, en bra syster, en bra bästavän, en bra vän, en bra flickvän, ett bra barnbarn.
Vissa dagar känner jag bara att jag vill ge upp, lägga mig ner & bara skrika.
Jag är väldigt arg på hur min livssituation har blivit, varför jag ska behöva förlora min pappa som funnits för mig sedan jag tog mitt första andetag 12 december 1994 när jag inte har någon mamma. Min mamma finns fysikt sätt, men inte i mitt liv. Det är en väldigt komplicerad historia med min mamma & väldigt lång...
Jag vill börja skriva här också för att jag kanske kan hjälpa andra som har det svårt eller att man kan få en inblick i hur det är, det är ingen dans på rosor, det är tillräckligt jobbigt att vara ungdom, gå gymnastiet & börja komma in i "vuxenlivet" & har man då ännu mer att tänka på så brister det vääääldigt ofta tyvärr.
Jag vill kunna vara stark & stå på mina ben & jag försöker & tycker att jag lyckas rätt så bra.
Kommer alltså skriva här så fort jag har tid & kan, jag vill hjälpa andra eller få andra att förstå att man ska lära sig att älska, ta vara på folk i sin omgivining innan det är försent!
