patriciafrisk

 Hej människor, hej samhället, hej Sverige! 

 

Egentligen när man tänker på det som jag tänk på nu så börjar jag skratt på ett sätt, för som sagt vi alla borde skämmas. Vi alla borde sätta på oss en dum strut och ställa oss i ett jävla hörn och sen stanna där, så pinsamma är vi alla som tar dessa meningar i våran mun som t.ex "Sveriges sjukvård är så jävla dålig" eller "Sveriges skolmat är så jävla fattig" eller "våra äldre har det inte bra"

 

skäms på er alla, skäms på mig, skäms på dig, skäms på oss och skäms på de, hur kan vi ens? 

 

Har ni sett hur sjukvården ser ut i andra länder? Har ni det??????? Har ni ätit skolmaten i ändra länder? Nej just det för dom har ingen, så ät och var glad eller hållkäften! 

Har ni sett hur äldrevården ser ut i andra länder? 

Nej precis för där finns i princip ingen!

 

Vi kan sätta oss på akuten idag, vilken tid på dygnet som helst och få hjälp med det vi behöver ellerhur? 

"Ja men det tar 7-8 timmar tills man får hjälp, så jävla dåligt" okej? Men vad tror ni läkarna gör under som 7-8 timmarna du sitter där och väntar? Tror du dom dricker kaffe & äter en liten kaka? Eller dom kanske stressar genom korridor efter korridor för att hjälpa den ena patienten efter den andra för att du ska slippa sitta där i längre än 7-8 timmar. Även säger många att det är för dyrt att gå till akuten eller vårdcentralen eller liknande, asså på riktigt? 450:- betalar du på akuten, har du sökt vård i Usa? 

sen håller jag med om att på vårdcentralen är där väldigt länga väntetider på att få en tid kan ibland dröja månader men vet ni vems fel det är? Det är inte sekreterarens fel, det är inte läkarnas fel, det är inte sjuksköterskans fel inte eller undersköterskans fel... Det är politikernas fel, så nästa gång ni blir arga på någon av dom ovanstående, bit dig i tungan för det är inte deras fel, dom gör som sagt allt dom kan för att göra alla nöjda. 

 

Och våra äldre ja, dom har det så hemskt hör man ofta. Men då undrar jag hur ni själva tycker dom skulle kunna ha det så dom har det bra som ni då antagligen inte tycker dom har det?! Att en äldre människa blir sjuk eller äldre det är inget vi kan göra något åt tyvärr utan så ser livet ut ellerhur? Jag förstår när många påpekar hur låg deras pension är och hur mycket dom gjort men min generation kommer inte ens kunna ta ut en statlig pension så vad är det vi gnäller om? 

Ibland kan jag också tänka att för 70-80 år sedan fanns inget som finns idag, ingen skolmat, ingen akutmottagning & ingen äldrevård. Klagade vi då på att det inte fanns? Nej för vi visste inte bättre men nu när vi vet så blir vi så giriga att vi bara vill ha mer och mer.. 

 

Skämmas borde vi! Men sen ska inte man bli skadad, ovårdad eller glömd, Absolut inte men det händer i andra länder också så som i USA där du betalar för den vården du behöver alltså om du ej har rdå får du gå och vara sjuk! Sverige är ett väldigt fint land men många saker som vi ska vara tacksama över som inte finns på andra ställen i världen.  Tack för mig 🌸 

Hej internet världen ♡ 

Nu har jag inte skrivit av mig på väldigt länge men kände att nu var det dags för några tänkande tankar och ord från lilla mig. 

Varför hatar vi alla så himla mycket? Varför är det lättare att vara arg och sur än att vara glad och positiv? 

Människor har så svart att förlåta varandra, att acceptera att vi alla är olika eller tycker olika. 

Alla människor i hela världen är unika på sitt sätt, tänker olika, tycker olika och känner olika men varför finns det så många som absolut inte kan acceptera det? 

Pratar man om löner så är det någon som blir sur för att den ena har mer än den andra, pratar man politik är den ena dum i huvudet för den tycker si och den andra är inkompetent för den tycker så. Jag tycker det är så tråkigt att man inte kan få lov att yttra sin åsikt utan att få en massa skrik eller sura miner tillbaka. 

Likaså om att människor inte ger varandra ett förlåt eller respekt. Man behöver inte gå och hata andra bara för att man visste vem dom var för 10 år sedan,  man behöver inte ignorera en människa för den har blivit sjuk eller gammal. Varför är det såhär? 

När människor börjar blir mer förstående och kan se situationer från andra perspektiv så tror jag världen och relationer kommer bli mycket bättre och då kommer det vara mer kärlek än hat. En liten tanke denna fredag! 

 

Ber om ursäkt för min lite klydda i och

osammanhängande text ännu en gång haha.

 

Puss & kram till er alla ♡ 

 

Hej mina vänner, ovänner, okända & nära som kära ♡ Jag älskar använda min blogg när jag har några timmar över till att tänka lite eller rätt mycket faktiskt haha. Jag tänker alldeles för mycket får jag ofta höra på jobb, av vänner eller av människor som knappt känner mig men därför älskar jag att skriva av mig någonstans. . Vissa tycker säkert att jag är för öppen eller för ärlig men jag vill inte att människor runt omkring mig ska tro att livet är en dans på rosor, det är inte det för någon. "We all have our fights" ellerhur? Men ju mer människor gömmer & gömmer att man mår dåligt så blir världen allt mer obehaglig enligt mig. Jag lider med människorna som bor i den dära svältande delen av världen, det som vi här i Europa inte lever i. Vi här i Europa har också hemlösa, barn som går hungriga, vuxna som inte har tak över huvudet osv. Men i den andra delen av världen har dom en sak som vi inte har oavsett mat eller tak.. glädje! Här i Europa har vårt matriella intresse blivit för stort att vi glömt vad glädje egentligen är, hur det känns att känna glädje enda inifrån magen som sedan sprider sig enda ut till ett stort leende med tindrande ögon. Vi har glömt hur man egentligen älskar varandra, vi har glömt hur man tar vara på varandra & även glömt meningen med livet. För mig så går livet ut på att njuta av sin tillvaro oavsett var man bor och det är något som de svältande människorna i andra delen av världen gör. Dom har en underbar familj många av dom, dom får kriga sig till vatten hållet varje dag för att få vatten, de får kriga på ett fält för att få ihopa några kronor. Men på kvällen har hela byn en mysig eld fest med dans och glädje som om det vore deras sista dag i livet. Vad gör vi här i Europa? Jo, vi går till ett jobb 7-16 (många fall även längre än 16) för att kunna leva i våra dyra fina hus, för att kunna äta en dyr fin oxfilé som vi kan lägga ut på instagram för att vi vill ha likes. Varför vill vi ha likes? Jo, för att imponera på andra människor & för att i Europa är det finare att ha pengar än välmående. Även fast många vill strida mot detta som vi alla lever efter så fortsätter vi alla endå. . Varför? Jo, för vi hinner knappt med att tänka.. mobiler, facebook, instagram, media, träning.. för mig är alla dessa ord ett beroende som vi skapat fram med hjälp av vår omänskligthet som försvunnit under alla år.. för några år sedan så skojade man om att snart skulle vi har robotar som jobbade åt oss men vet ni vad? Vi har gjort oss själva till robotar. Vi har byggt upp en värld där inte jorden kommer gå under utan mänskligheten. Det kommer gå fortare än ni tror! Har ni orkat läsa hela detta så hoppas jag ni fått er en liten tankeställare. Livet är inte bättre bara för du har finaste bilen eller finaste märket på dina kläder utan när ni hittar er själva, er mening med ert liv och vågar känna både sorg och glädje då blir ni lyckliga med det dära leendet och dom tindrande ögon som kommer enda inifrån kroppen.

 

P.s. jag förespråkar inte att någon människa ska behöva svälta eller att det är rätt eller mänskligt det heller. D.s. 

 

 

"Vi köper saker vi inte tycker om för pengar vi inte har för att imponera på människor vi inte tycker om" -okänd

 

Tack för mig :* 

Amen oj.. nu är jag här igen & bara känner att jag måste skriva av mig lite.. Det ni alla kanske inte vet är att jag fick min diagnos för adhd för ungefär 1 1/2 år sedan hos min psykolog jag gick till då.. Att få den diagnosen var som en sten som släppte från mitt bröst men ändå som ett slag i ansiktet.. Ja nu förstod jag ju varför jag hade mina humör svängningar,  varför jag inte har kunnat koncentrera mig i skolan på det som inte varit roligt eller intressant för mig, varför jag blivit så uttråkad när något som varit lätt eller roligt blivit svårt eller tråkigt.. Men, det stora men som man alltid använder.. skulle nu alla se mig som en känslomässig förstörd människa resten av livet? Skulle jag aldrig bli av med dessa jobbiga känslor, spöken & ångesten jag haft sen 5 - 6 års ålder? Skulle vuxna människor i min omgivning aldrig förstå att jag inte alltid har menat illa när jag har fått mina utbrott på dom? Skulle dom aldrig förstå att jag inte har menat illa när jag inte låtit dom bestämma över mig? Skulle jag aldrig få visa alla människor som passerat i mitt att jag är inte den som dom har tyckt varit jobbig, otrevlig eller frånvarande? Jag visste bara inte själv vad jag var eller skulle bli. Mina spöken pratar med mig väldigt ofta, dom svävar runt i mitt huvud när det blir för mycket för mig i en situation, när det blir organiserat,  när det inte blir som mina spöken har planerat i mitt huvud. 

Det som människor inte förstår är att jag med adhd är en väldigt god hjärtat människa innerst inne bakom alla dessa spöken & murar. Jag är även väldigt osäker när det kommer till att låta människor komma nära inpå mig & mina känslor, jag tror ofta att folk är sura på mig, att jag gör fel, att folk inte tycker om mig.. och allt detta tror jag om människor som är mig nära.. jag har svårt att lita på människor när det kommer till den känslomässiga nivån. Jag säger även alltid det första som kommer upp i mitt huvud i den situationen jag hamnar i & det kan ställa till problem många gånger men även vara en bra egenskap. Alla egenskaper jag har genom min diagnos kan vara både bra & dåliga. Ibland vill jag absolut bara vara av med den för att kunna få känna hur det känns att leva utan, jag har alltid tyckt jag varit annorlunda än vad andra i min omgivning,  alltid varit mer högljud, alltid varit mer i centrum, aldrig velat låta någon bestämma & alltid vetat bäst själv. Jag är glad att jag har fått reda på nu varför jag alltid fått höra detta om mig själv & varför jag själv kännt detta inom mig. 

Jag är inte adhd men adhd är en del av mig, mitt mående & mitt beteende. .  

 

ALL KÄRLEK ♡♡ 

Hej ni som läser detta.. 

Nu har jag inte skrivit här sen 1 år tillbaka faktiskt, det är egentligen helt sjukt vad som kan hända på ett år. I mellan åt känns det som att man har stannat upp men livet bara rullar, men det känns nog så för vi lever i en sådan konstig värld nu för tiden, 24/7 samhället knullar en. Jag vet inte ens om jag vill sätt ett barn till denna värld (när nu den dagen kanske kommer), ska dessa barn få genom lida den stress, att vara uppkopplad och tillgänglig dygnet runt.. usch.. nä men asså ja jag vet egentligen inte varför jag ville skriva här, antagligen för att skriva av mig, att få berätta med mina ord, mina tankar. Jag saknar min pappa väldigt mycket fortfarande,  sjukt konstigt ändå. Det är ju faktiskt snart 3 år sedan.. min mamma har börjat höra av sig igen efter alla dessa 15 åren,  jag bor själv i en lägenhet men jag trivs med det sjukt mycket, jag är rädd att jag inte vågar bli "kär" igen, jag är faktiskt rädd att alla mina kärleks känslor har försvunnit. Jag bryr mig väldigt mycket om människor men när det kommer till kärleks känslor så vet jag inte om jag vågar men det gör jag nog väl.. nu fyller jag 20 om 5 dagar, WOOP WOOP.. önskar att pappa var här, bara att kunna få en kram & ett "Jag älskar dig min vackra underbara dotter" men nej det går inte.. jag har jobb och det är jag glad över, jag äälskar verkligen mitt jobb! Men det känns som att något fattas, något som gör att jag mår väldigt dåligt i mellan åt . . Som min rubrik säger #näringenser. . Alla ser alltid att jag är glad, sprallig,  jobbig och högljud. Men när ingen av er alla människor ser mig så är det inte så. Jag lever med en ångest varje dag & den är hemsk.. jag försöker men jag orkar inte, jag bryr mig faktiskt inte speciellt mycket i heller om att jag mår dåligt utan jag typ bara så ja men okej ännu en dag med ångest där jag bara vill krypa ut ur min kropp.. Fuck it, skitsamma.. nej men ja nu är jag klar.. ännu en osammanhängande text & snurriga saker.. #skyllerpåminadhd

 

Puss ♡ 

GRAAAAATTTTIS VÅR UNDERBARA VÄN!! HOPPAS DU FÅR VÄRLDENS BÄSTA DAG IHOPA MED OSS!!

 

VI ÄLSKAAAAAAAAAAAAAAAR DIG!! // BULLIALAINEN & WHAAAAHADACK <333333

Hej Fredrik Reinfeldt!
Jag heter Patricia Frisk och bor i Trelleborg, längst ner i vackra Skåne.
Jag har nu under många år velat skriva ett brev till regeringen och nu är det så att du råkar sitta i makten och kommer få ta allt detta jag har att säga, jag ska försöka att inte bli otrevlig eller ohumanisk men det kommer bli svårt. Du säger att vi ska ta vara på alla och att alla är lika värda men då frågar jag mig själv, vad har socialtjänsten för regler att jobba efter? Hur är samhället uppbyggt? Hur ska vi sluta?
Det är inte meningen att man som 19 år ska gå och vara irriterad dygnet runt på grund av att ditt parti, moderaterna och socialdemokraterna låtit Sverige sjunka mer och mer för varje år som bara går. Står ni bara bredvid och tittar på? Känner ni inget ansvar gentimot oss? Ditt parti tycker att man ska höja pension ålder till 70 år, vad är det? Vi ungdomar kommer ut i arbetslivet när vi är 19 år, vart är våra jobb? Vart är vår framtid? Finns det ens något som heter framtid för oss?!
Jag tycker det är sorgligt, sorgligt att se hur samhället förfaller, äldrevården blir bara sämre och sämre, skolorna blir sämre, sjukvården blir sämre.. Dem 3 viktigaste frågorna är inget som ert parti lägger tid eller energi på. När du själv blir gammal, hur vill du då ha det? Eller just det, du tjänar ju multo med pengar så du kan säkert hitta något sätt att slippa den kommunala äldrevården. Men då är det så att i Sverge finns det äldre som inte har pengar, pengar att gå till tandläkaren, att gå till läkare eller pengar till att ha privat vård hemma och dessa tvingas bo på äldreboende. Har du själv varit ute på äldreboende runt om i Sverige? Har du sett vilken stress undersköterskor och sjuksköterska jobbar under? Att dem inte ens kan sitta ner med sin vårdtagare i 5 minuter för att dem är underbemande och måste till en annan avdelning, att behöver jobba på detta sätt och under dem lönerna är inte rimligt. Min pappa låg på palliativa sina sista månader i livet och personalen där var underbar det är inte dem jag klandrar utan det är politikernas fel. Det är ni som drar in på allt det viktiga, på det som inte "syns" utåt. Jag har varit föräldrarlös i 2 år och den dagen min pappa gick bort så bad jag om hjälp av samhället, fick jag det? Nej jag fick i princip en dörr i ansiktet med ett lapp där det stod: Nej tyvärr, vi kan inte hjälpa dig.

Varför har min pappa gått och betalt skatt i hela hans liv när hans dotter sen vänder sig till samhället och behöver tak över huvudet och en lite knuff på vägen och inte får ett skit.. Jag har alltid varit skötsam men det räknas tydligen inte. Hur hade du sjäälv gjort som 17 åring? Jag blir så arg, varför? Jag är jätte tacksam att vi bor i detta land där alla kan få hjälp som ni står för i europa men varför fick jag då ingen hjälp? Jag begärde inte guld och gröna skogar..
Jag förstår inte hur du kan sova om nätterna? Du har förstört ditt eget land, ser du att det håller på att förfalla? Eller du kanske tänker, så länge jag har huvudet ovanför vatten ytan är det lugnt.. MEN det är inte lugnt, det är inte okej... Under denna tid ni suttit i makten har du sagt gång på gång i alla era valkampanjer, åhh vad vi ska satsa på sjukvården denna gång, åhh vad vi ska hjälpa dem äldre.. Halllå?! Varför händer det inget? Vakna, åk ut i Sverige och titta själv. Hade du själv klarat av att lyfta en man på 110 kg från en sjukhus säng till en rullstol när mannen i fråga är halv förlamad? Hade du det? Varför är så många sjukskrivna i Sverige? Varför är vi europas största förbrukning av anti-depprisiva? Det är ju något som är fel och det måste bli en ändring..
Tänk så många ungdomar runt om i Sverige som går arbetslösa varje dag, arbetsgvare som utnyttjar dem för arbetsgivaren vet att ha, dem är ändå så desperata efter jobb så dom får slava lite.. Det är hemskt!
Sen vet jag också att det finns MÅNGA ungdomar som är lata, som skiter i sin skola, som väljer den kriminella vägen m.m tyvärr.. Men dem som verkligen har kämpat alla år i skolan för att sen komma ut i arbetslivet och sen kommer ut och ser att jahaaa är det detta jag har kämpat för? Att sitta i min lägenhet och inte ha ett jobb?
Och hur fungerar vårt rättssystem tycker du? Om man gör ett skattefusk i Sverige idag så ligger Straffpåföljden för bokföringsbrott och skattebrott på upp till 2 års fängelse men när en flicka blir våldtagen så får brottslingen kanske bara betala skadestånd till flickan.. Hur kan det vara rimligt? Hur kan det vara att om man fuskar mot staten så är det hela världen men att förstöra en flickas liv är något man bara i princip rycker på axlarna för?
Jag har så mycket jag hade velat säga till dig men egentligen med denna kanske väldigt osammanhängade text och med lite frustation så har jag bara två saker till att säga:
1. GÖR OM, GÖR RÄTT
2. Samhället ska vara humant och inte matriellt.

Tack för mig! :*

jahaapp, idag är det 9 månader sedan jag fick se min pappa för sista gången, 9 månader sedan jag fick röra vid min pappas kind en sista gång, 9 månader sedan jag fick se min pappa somna in.. Även fast det har gått 9 månader så känns det endå som det vore igår när man tänker på det. Den hemska känslan som kom när jag bara såg sköterskan komma mot mig & min lillebror, jag visste det direkt.. När hon väl hade sagt det sp kom chocken men endå en lättnad, lättnad för pappas del, att han slapp lida mer. Det var inget liv de han levde den sista tiden & jag var så glad för pappas skull & kände en slags ro i kroppen för jag visste att pappa hade det mycket bättre nu! Men vissa dagar så önskar jag att man hade kunnat spela tillbaka tiden bara för att få en kram & några goda råd.. Jag saknar min pappa något så fruktansvärt mycket varje dag. 

Jag får ofta höra "men patricia du är så stark" "du är den starkaste jag har träffat" min pappa sa till mig att sluta inte lev bara för att jag går över till ett annat universium & det gjorde jag inte heller men tror att jag försöker dölja sorgen med att alltid vara glad, positiv & sprallig. Det som hjälper mig hantera detta är när jag får dela med mig av mina upplevelser med andra, när jag kan hjälpa andra utifrån mig situation men visa dagar brister det för mig med kan jag säga.. 

Det är okej att vara ledsen, det är okej att vara svag men sluta inte själv att lev! 

 

KÄRLEK <3 

Hejsan.. Jag hatar egentligen bloggar och allt sånt skit men tänkte att jag kunde skriva lite här om min saknade pappa, om min saknade lillebror och allt som händer just nu. Men också om hur det har varit att leva hela sitt liv med att veta att min pappa skulle dö, hur jag har hanterat det och med det kanske jag kan hjälpa någon annan som lever med det just nu.. Jag förlorade ju tyvärr min pappa men man ska alltid hålla hoppet uppe för det kan vända och min pappa krigade i 16 år. Jag vill hjälpa andra som går igenom detta genom att skriva om känslor om döden, känslor om saknade, känslor om lättnaden, känslor om hur man ska hantera vardagen m.m. 

 

Man kommer aldrig över när någon närstående dör men man kan lära sig att leva med det! 

 

KÄRLEK <3

 

Igår fyllde min pappa 50-år & den fick vi fira på sjukhuset, på palliativa avdelningen i trelleborg..

Vi har aldrig riktigt firats pappas födelsedag men vi har alltid ätit något & jag har alltid köpt något med kärlek till honom. Igår fick han en tavla som jag målat till honom, en nalle björn & ett fint kort, så det sitter nu fint uppe i hans rum på avdelningen.

Igår kunde pappa prata relativt bra, men ibland svårt att hitta visa ord men det som är skönt är att han fortfarande har sitt glada humör kvar så gått det går.

Det är lite tungt att behöva gå & hälsa på sin pappa där för man vill ju egentligen ha honom hemma, hemma så man kan prata när det behövs, kramas när det behövs, bråka när det behövs, skratta när det behövs... Jag vill bara att min pappa ska vara frisk, frisk som han var innan..

Jag hatar att denna sjukdomen finns, att det är så så jävla liten men kan förstöra för så många människor. Det gör så ont i mig att veta att det snart är slut, ont att höra sin egen pappa säga dom orden, att se sin lillebror lida, att se min faster lida, att se mina far föräldrar lida & att se min pojkvän lida.. Det är inte rättvist!!!

Ska gå & hälsa på pappa ikväll tänkte jag, hoppas då att han är lite piggare så han slipper må dåligt sista tiden iaf.

Kram på er <3

Det är så jobbigt att se sin pappa bara försvinna, se han bli sämre & sämre.. Man är helt maktlös, kan inte hjälpa, kan inte fixa honom, kan inte ge honom sitt eget liv istället.. Det är tugnt, tugnt att veta att det snart är över, att man snart står där utan sin pappa.. Han som alltid stått vid min sida, han som alltid har hjälpt mig genom allt & det är jag honom evigt tacksam över..

Hans mående går upp & ner som i en berg-och dalbana, ena dagen är han relativt pigg & glad, andra dagen så kan han knappt prata, han vet EXAKT vad han vill eller ska säga men han får bara inte ut orden & det gör ont i hela kroppen, att veta att min pappa är klar i huvudet, smart, intelligent men inte kan prata för att just det centrat i hjärnan inte vill kommunicera.. Idag var jag & lillebror & hälsade på en liten stund, han låg där i sängen när vi kom in & tittade på oss på bara det dära sättet som han kan & jag såg så glad han blev att vi kom.

Vi satt där en stund & pratade & bara mös, så som vi alltid gjort. Även fast han inte kan sitta upp i en stol eller i en soffa så ligger han ändå där i sängen & det känns som att allt var som förr på något konstigt vis.

Jag tycker så synd om min pappa, att han ska behöva lida så mycket som han gör. När allt detta är över så kommer det göra så fruktansvärt ont men samtidigt en lätnad för jag vet att min pappa slipper lida längre för min pappa är den bästa pappa i hela världen & förtjänar inte detta! <3

Kram på er!

Jag tänkte skriva lite här på bloggen om hur jag har det i mitt liv, hur det är att inte ha någon mamma i sitt liv samtidigt som man har en pappa som ligger inför döden. Det är väldigt krävande att vara i den situationen och samtidigt vara en bra dotter, en bra syster, en bra bästavän, en bra vän, en bra flickvän, ett bra barnbarn.

Vissa dagar känner jag bara att jag vill ge upp, lägga mig ner & bara skrika.

Jag är väldigt arg på hur min livssituation har blivit, varför jag ska behöva förlora min pappa som funnits för mig sedan jag tog mitt första andetag 12 december 1994 när jag inte har någon mamma. Min mamma finns fysikt sätt, men inte i mitt liv. Det är en väldigt komplicerad historia med min mamma & väldigt lång...

Jag vill börja skriva här också för att jag kanske kan hjälpa andra som har det svårt eller att man kan få en inblick i hur det är, det är ingen dans på rosor, det är tillräckligt jobbigt att vara ungdom, gå gymnastiet & börja komma in i "vuxenlivet" & har man då ännu mer att tänka på så brister det vääääldigt ofta tyvärr.

Jag vill kunna vara stark & stå på mina ben & jag försöker & tycker att jag lyckas rätt så bra.

Kommer alltså skriva här så fort jag har tid & kan, jag vill hjälpa andra eller få andra att förstå att man ska lära sig att älska, ta vara på folk i sin omgivining innan det är försent!

Kram till er! <3