patriciafrisk

jahaapp, idag är det 9 månader sedan jag fick se min pappa för sista gången, 9 månader sedan jag fick röra vid min pappas kind en sista gång, 9 månader sedan jag fick se min pappa somna in.. Även fast det har gått 9 månader så känns det endå som det vore igår när man tänker på det. Den hemska känslan som kom när jag bara såg sköterskan komma mot mig & min lillebror, jag visste det direkt.. När hon väl hade sagt det sp kom chocken men endå en lättnad, lättnad för pappas del, att han slapp lida mer. Det var inget liv de han levde den sista tiden & jag var så glad för pappas skull & kände en slags ro i kroppen för jag visste att pappa hade det mycket bättre nu! Men vissa dagar så önskar jag att man hade kunnat spela tillbaka tiden bara för att få en kram & några goda råd.. Jag saknar min pappa något så fruktansvärt mycket varje dag. 

Jag får ofta höra "men patricia du är så stark" "du är den starkaste jag har träffat" min pappa sa till mig att sluta inte lev bara för att jag går över till ett annat universium & det gjorde jag inte heller men tror att jag försöker dölja sorgen med att alltid vara glad, positiv & sprallig. Det som hjälper mig hantera detta är när jag får dela med mig av mina upplevelser med andra, när jag kan hjälpa andra utifrån mig situation men visa dagar brister det för mig med kan jag säga.. 

Det är okej att vara ledsen, det är okej att vara svag men sluta inte själv att lev! 

 

KÄRLEK <3